Att skriva om att Ella inte längre finns, att hon fick lämna detta livet bara två och ett halvt år gammal, jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det.
Hon var min lilla sol, mitt framtidshopp i katteriet. Men framförallt så hade hon det där lilla extra, en personlighet utöver det vanliga som fick mig att älska henne över allt annat.
Nu är hon borta.
Jag orkar inte skriva om hela sjukdomsförloppet, operationen och kampen för att få henne frisk, men det hela började nog egentligen efter att hon miste hela sin kull som föddes i slutet av november i fjol.
Hon drabbades av återkommande ammonium uratstenar i urinblåsan, men hade också fel på sin lever.
I skrivande stund är inte obduktionen, som jag själv begärt, klar. Men för mig är det viktigt att få veta vad som hände, varför inte Ella fick fortsätta sitt liv.
Inget kan ge mig henne tillbaka, och jag står nu vid ett vägskäl om jag ska fortsätta med min uppfödning eller lägga den på is för en obestämd tid.
Egentligen så vill jag inte det, men det här tog mig så hårt, och alla planer jag hade för mig och Ella försvann så plötsligt.
Jag vet att ljuset kan återvända. Jag har kvar Benny, och jag har faktiskt redan tagit kontakt med en kär uppfödarvän om en eventuellt ny kattunge. Men ingenting är bestämt ännu, att hela mitt hjärta tar tid.
Jag kommer aldrig att få en katt som Ella igen, det vet jag.
Men man måste blicka framåt och jobba vidare. och jag vill verkligen inte vara utan alla mina vänner jag fått genom min uppfödning och mitt intresse för katterna. Vad vore jag utan er?
Tack snälla Marja-Liisa för att jag fick äga denna fantastiska katt den tid hon hade på jorden.
Och tack Eta, Kicki, Marianne, (Terese<3), och många, många fler....
Vila i frid lilla Ella <3
SvaraRaderatårarna rinner när jag läser detta, fast jag visste om det. Att mista en av sina bäbisar är så otroligt jobbig.
Stor kram <3